Jag fick mig en utflykt i söndags. GBS och jag bjöds på middag i den soliga Enskededalen där Kalsongmannen har sitt hem. Resan började med förtretligheter; efter en stunds promenad insåg jag att linsen inte satt i ögat, utan troligtvis låg kvar på soffbordet. Så galet kan det gå om man är ansatt av för mycket vin. Värre var det dock den gången jag förlorade min lins och ett halvår senare hittade den intorkad i ett odiskat portvinsglas i barskåpet.
När jag försökte fotografera GBS under ett träd, blev bilden trädet grönt och frodigt, med GBS alldeles för ljus; praktisk taget helt utfrätt. Polaroidfotograferandets baksida.
I landsorten bjöds det på makrill och färskpotatis och en och annan rädisa. Ölen var tämligen kall och det doftade från trädgården. Honungsmelonen trollades fram och flädervinet gjorde entré för året. Några böcker jag oss andlig spis. Grammofonen spelade Saint-Sa쯳. En förträflig söndagkväll.
När vi sedan promenerade in mot stan igen var det så väldigt vackert. Träden stod gröna och de pampiga betongkonstruktionerna vid Skanstull var rent magiska. Det doftade av fläder, men syrenens tid var redan förbi. Det var trots allt lite sorgligt; den bästa tiden har redan passerat.