Det är synd, att klokhet är något som kommer med åren, då det oftast är som ung och dåraktig som man har det största behovet av denna värdefulla egenskap. Jag tänker tillbaka och funderar på om jag träffat någon verkligt klok gammal människa och inser att det nog är något som är väldigt svårt att uppnå. Som äldre får man inte fastna i fördommar och ett stereotypt tänkande. Det gör många och då har min inte så stor nytta av sin livserfarenhet. Man ser inte träden för all skog.
Karl Gerhard skriver så fint:
Jag har lärt mig fint sätt i de bästa kretsar och min vänskap med humanister och radikaler har tuktat min fåfänga och värmt mitt hjärta. Jag har lärt mig att inse att ingen människa är obetydlig, hur anspråkslös ställning hon är har i livet. För att läsaren inte genast skall slänga min nya bok ifrån sig av oro för att han i sin hand fått en andlig uppbyggelseskrift, skyndar jag mig att försäkra att jag ingalunda levt som jag lärt.
Min moster sa en gång någonting väldigt klokt när det blev tal om de gräsliga kläder som dagens ungdom går omkring i: Jag tycker då att ungdomen klär i allt. Det var verkligen på pricken. Nu är hon tyvärr sjuk, så några kloka ord kommer aldrig mer från hennes läppar.