I andra änden av byn bodde tant Anna och farbror Ivar. Varje vår var det dags för det ömsesidiga utbytet oss emellan: farbror Ivar kom åkandes med sina gamla Volvotraktor,enn mörkgrön T-31:a från femtiotalet. Bakpå traktorn hade han monterat den potatissättningsapparat som han ägde. Det var ingen automatisk historia; man satte sig på apparatens sits och släppte manuellt ner potatis för potatis i det rör som ledde ner i jorden. Traktorn var som sagt gammal och tuffade mycket rogivande fram över åkern. Det doftade av bensin och smörjfett, det doftade av varm jord och luften började bli kall; potatis satte vi alltid vid sex-sjutiden på kvällen och i början av sommaren är kvällarna oftast svala.
I gengäld var Tant Anna alltid tacksam för välbrunnen kogödsel, så varje vår åkte pappa över med sin traktor med en välfylld skopa som hon kunde använda för att gödsla sina rabatter. Så blev hennes krasse alltid praktfull, precis som det mesta i hennes rabatter. Även på vedbacken grönskade det; här de brandgula liljor om vi alltid kallade Kejsarkronor, men som jag tror heter någonting helt annat egentligen.