När biografin över Anna Branting skrevs i mitten av åttiotalet, gjordes ett fynd på den gamla herrgård Utål i Uppland.
En gnistrande snövit januarisöndag, öppnade Per Alfreds dotterdöttrar det läkarschatull som de ärvt från sin morfar och aldrig tidigare låst upp. Där låg i prydliga numrerade buntar Annas brev, sparade i mer än hundra år.
Breven skrevs under de år Anna i sin ungdom var förlovad med Per Alfred. Förlovningen bröts och Anna varken talade eller skrev någonsin om denna period av sitt liv, lika lite som hon nämnde sitt första äktenskap med den man som misshandlade både henne och hennes barn. Istället koncentrerade hon sig helt på sitt fortsatta liv med Hjalmar Branting.
Det måsta ha varit en känsla det, att möta de sekelgamla brev som berättade om något som förtigits alltsedan det en gång skedde.