Jag är tillbaka i Norrbotten igen och har insett att jag föredrar Västerbotten. Det mesta är vackrare där och jag tror att man där är lite mer stolta av sig vilket resulterat i att man behållit mer av det gamla; man har inte behövt hävda sig med någon sorts modernitetshets. Kanske blir det en dag ett sommarhus där, för norrland är det nya svarta.
Västerbotten har också sina författare, bland annat Lilla Lidman som Barbro Alving kallade henne. Under 50-talet var de båda med i AMSA (auktionsgruppen mot Svensk atombomb) och i slutet av decenniet stod det klart att den allmänna opinionen hade svängt och ett nej till bomben blev resultatet. Inom parentes kan nämnas att DN:s chefredaktör, Herbert Tingsten, var ytterst positiv till bomb så DN slutade publicera opinionssiffrorna när nejsidan tagit ledning.
Här hemma i byn är det stilla. Min favorittant dog i höstas och jag saknar henne enormt. Nu är det slut med de fantastiska historierna från förr. Ingen kunde som hon berätta och levandegöra den mänskliga naturen med ett aldrig svikande sinne för detaljer. Ingen hade heller en sådan svada som hon hade och ingen kunde som hon dänga näven i köksbordet så att kaffekopparna dansade omkring. Jag hör fortfarande hennes röst så tydligt, men den upplevelsen kan jag inte dela med mig av.
Bilden ovan föreställer min far. Troligtvis är det taget vid hans konfirmation runt 1943. Det är ett fotografi som utgör grunden till den fina målningen.