Knackar du på dörren, och släpps in, på Nagymezo utca 25 i Budapest möts du av en rent parisiskt sammetsröd 1880-inredning. Både väggarna och de stoppade möblerna i den lilla baren inte långt från Oktagon är röda som fodret på en svart slängkappa. Vill man, går det bra att beställa en drink med chantösens namn och då serveras en röd martini-baserad historia som snarare får betraktas som dekorativ än god.
Efter midnatt tystnar musiken och en pianist börjar att spela på ett piano i rummets ena hörn. Strax därpå gör en präktig blonderad ungersk dam sin entré sjungandes Piaf på ett riktigt förtjänstfullt sätt. Klientelet är varierat vilket får mig att tänka på Marlene Dietrich och hennes svar på frågan angående vilket typ av män hon föredrog. – I like two types of men; foregin and domestic. Här på bar Piaf är gästerna alltifrån amerikanska turister till inhemska besökare.
Jag kan rekommendera ett besök. Tills dess lyssnar vi på den svenska versionen av Piafs La vie en rose, I rosenrött jag drömmer (Naemi Brise, 1948):