Det är en mycket matt dager som till sist besegrat det kompakta mörkret. Den snö som finns är mycket tung och på vägar och gårdsplan ligger ett tjockt lager is; den varma och luddiga snö som annars hör julen till lyser med sin frånvaro. På tåget läste jag Sara Lidmans Hjortronlandet och nästan lika kargt som myrsamhället skildras där tedde sig byn vid framkomsten.
Kallt kan man dock inte säga att det är här. Ett par minusgrader utomhus och varmt inomhus. Mitt rum är omodernt; kakelugn och endast ett oisolerat brädgolv, men med några brasor i tät följd morgon och kväll, blir temperaturen behaglig. En kakelugn skall eldas på detta sätt. Det är inte brasan i sig som skall värma utan den heta kakelklädda pjäsen. De inre luckorna skall hållas stängda med spjället inskjutet till 2/3 till dess att glöden falnat och det helt kan stängas.
I ett hörn av tomten, om man nu kan kalla de stora ägorna så, växer gran. Varje år försvinner ett par – de förvandlas till julgranar. Årets exemplar har precis fällts och väntar nu utanför farstun på att få komma in i köksvärmen och kläs med belysning och pynt. På skivväxlaren, som är kopplad till en tjusig Blaupunkt Riviera från 1958, snurrar Bings julskiva och en bunt gamla julskivor från åren runt andra världskriget; på kaffebordet finns ingefärspepparkakor, spröda rullrån och vattulingon; utanför fönstret börjar det skymma igen. Det dröjer inte länge innan julen verkligen är här.
