Jag läser för tillfället språksociologi, ett intressant ämne som bland annat annat innefattar kommunikationens etnografi. Här dryftas bland annat tystnaden, som i vissa kulturer är ett sätt att visa respekt. Vi får även veta att man överlag pratar mindre och längsammare i norrland, ja nästan inte alls på sina ställen. Naturligtvis ligger det något i det, men tystnaden förekom inte i mitt barndomshem.
Min mor pratar alltid, oavsett om någon lyssnar eller ej; hela hennes släkt består av pratkvarnar där man inte drar sig för att avbryta varandra mitt i pågående samtal. Ett sådant avbrott stör inte alls, ty den andra parten pratar glatt på utan att känna sig stött, slölyssnandes till sin väns monologartade utläggning. Jag har själv en tendens att bete mig på det sättet; något som inte alltid uppskattas här i huvudstaden.
Även grannarna hemma i byn är pratglada. Tant Emy, som verkligen har talets gåva, är dessvärre försedd med dåliga knän, vilket ofta får henne att utbrista ”om jag ändå had lit av käftn i knena”.
En annan intressant aspekt på det talade språket är hur vi väljer våra ord utifrån, låt säga, socialgrupp. Detta var något som debatterades flitigt i 50-talets England. Debatten började med en artikel av lingvisten Alan Ross och tog snart oanade proportioner när Nancy Mitford skrev en essä i ämnet. Nancy var en begåvad dam född i den engelska aristokratin och utrustad med en underhållande penna, vilket gjorde att genomslaget blev enormt. Läs mer U and non-U english här.