Kanske är det lite svalare idag. Igår var det verkligt varmt och jag hade fastnat på Kungsgatan. Inget rörde på sig och bussen lyste med sin frånvaro. Jag skyddade mig mot solen i en port, tills dess att bussen äntligen anlände. Den var dessvärre varm och saknade helt ventilation.
Vid Hötorget fick jag nog, klev av och vandrade Drottninggatan uppåt ett par kvarter. Jag tog trapporna upp till Citykyrkans café i den guldprytt bedagade lokalen, där tid och plats alltid känns lite oklara. Kanske är man egentligen på landsorten någongång på 80-talet. Tanternas stil har i vart fall inte förändrats nämnvärt sedan min ungdom.
Jag köpte mig en kopp kaffe och en riktigt god mandeltårta, vars innanmäte var fyllt med vaniljkräm, och satte mig ner i det inre rummet med blyinfattade fönster och pistagegröna sidentapeter i väggfälten. Det är ett av mina favoritrum, det milda ljuset, de gamla tanternas stillsamma sorl och den slitna elegansen som härrör från föra seklets början då lokalen var ett nöjespalats av rang (här spelade säsongvis bla Arne Hülphers orkester).
Fenix-Kronprisen var namnet i slutet av 30-talet. 1940 beslut sig ägaren för att sälja. Han var jude och var rädd för trassel på grund av kriget och tyskarna. Huset köptes av Pingstkyrkan och med ens var det slut på nattlivet. De fina lokalerna har dock fått stå orörde, det hade knappast varit fallet om det förblivit nöjeslokal.
Åter till nutiden. Kvällen passerades sedan på Vicefest. Det var den sortens tillställning som folk springer benen av sig för att få gå på, men som man lika gärna kan undvika och placera sig i en lämplig park med vin och grammofon (vilket jag inte gjorde). En smula ansatt sitter jag här idag och funderar på vad jag skall göra med denna, min nästa sommardag.