När det nu börjar närma sig slutet av sommaren är det viktigt att man verkligen fyller på vedförrådet inför vintern. Halva huset är nämligen omodernt, och det innebär att man måste elda om man vill använda rummen och därför har jag klyvt ved de senaste dagarna. Till vedspisen har jag gjort rena rama kaffeveden, dvs fint kluvna trän, till kakelugnarna lite grövre dimensioner, men även finkluven för att underlätta tändningen. Det är inte speciellt jobbigt, klyven är elektrisk och man får en fin solbränna på köpet.
Cyklat har jag också gjort (det gör jag varje dag), den lilla tur som går under namnet byarundan. Byvägen går nämligen som en rektangel runt byn och innanför dess gränser är det mest åkrar och hus, utanför mest skog. I skogsbrynet ligger husen som oftast är placerade på en liten kulle för att man skall slippa fukt (nuförtiden byggs det frisk på platt mark i sänkor och då får man skylla sig själv). Genom denna öppna yta rinner älven fram, det vattendrag som egentligen är en mindre å (i grannbyn säger de bäck) men som alltid lystrat till denna mer storvulna benämning.
Om man har tur träffar man på någon när man cyklar runt. Denna dag hade jag tur och fann tant Emy på sin farstukvist, vilket innebär att man får sig en pratstund, eller snarare, och vad bättre är, får lyssna på spännande historier – om ni kunde ana vilka intriger om försiggått i denna lilla by, alltifrån kärleksaffärer till ond bråd död. Faktiskt häpnar man en smula, men det är klart att det är upplagt för dramatik när människor som är så olika till lynnen samlas och umgås på en så lite plats som vår by. Den är ett verkligt koncentrat av världen utanför och man ser så klart individernas egenskaper, både goda och onda, hur de handlar och hur världen fungerar. Det är mycket lärorikt.