Idag har jag varit ute på cykeltur. Vädret var soligt och väldigt varmt, endast på skuggiga skogsvägar var det behagligt svalt. Jag cyklade österut, längs med den gamla väg som tidigare var utomordentligt vacker, ja till och med lite trolsk med sina tvära kurvor och all växtlighet som kom allt närmre och närmre körbanan. Här och där passerar man den lilla ån som går i lika sirliga banor, fast än aldrig parallellt med vägen. Här och där är små gläntor och där hade man förr mindre åkrar för att få tillräckligt med hö, ty de mer närbelägna fälten var oftast inte tillräckliga. Dessvärre har vägverket varit framme. De har rätat ut kurvorna och gjort rejäla diken som högst nämnvärt skiljer trafikanten från urskogen och det är inte lite trist. All charm försvunnen.
Först åkte jag in vid slåttarsugorna vid skiftet och tittade på de gamla husen med tillhörande ladugårdar så ligger invid vägen strax innan den (före detta) skarpa kröken. Det är väldigt vackert här och avskilt är det också här vid fälten som omges av tämligen djup skog. Vid skogsbrynet finns här och där någon lada där man förvarade det hö som skördades på åkrarna, där det nu växer ängsblommor istället för timotej.
Jag fortsätter på min tur och kryper under bommen och befinner mig så på vägen upp till Flarken, inte den västerbottniska Flarken – Seklernas by- utan en annan avkrok, som helt saknar bofasta invånare. Här står skogen tät och det är svalt. Vägen är så smal att man inte kan mötas här om man kör bil (gäller även europeiska modeller), här kör man enklast med cykel eller moped. Vägen är rak och efter en stund bär det av uppåt där tills en platå nås och där kan man skymta den lilla ån som här svällt ut till ett smärre träsk (”sjö” på norrländska). Jag susar sedan vidare ty nu är det utförsbacke igen och allt är fantastiskt vackert. Då kommer getingarna, eller om det är bromsarna, och de ger mig ingen ro. De lämnar mig inte förrän jag är i det närmaste hemma igen efter en rask cykeltur i några kilometer.