När Gusti Stridsbergs mäktiga volym Mina fem liv recenserades haglade lovorden, men på en punkt var man inte överens. En recensent menade att boken var en kärlekens höga visa, en annan ansåg att denna briljanta författarinna kan inte skriva om kärlek. Så fel den sistnämnde hade, ty nog innehåller boken en av de mer gripande av kärlekshistorier. Den är emellertid mycket finstilt skildrad, mer som anteckningar i marginalen än som en braskande veckotidningsnovell.
Stridsberg var Wienska och uppvuxen i ett förmöget hem. Under 1:a världskriget gifte hon sig med läkarstudenten Bernhard Jirku och de flyttade samman på hennes gods Hartenstein som kom att hamna i forna Jugoslavien efter krigsslutet (egentligen Slovenien). Så småningom lämnade hon sin man, bosatte sig i Wien, förälskade sig i en ung kommunist, Stefan, som hon levde samman med under några år, bland annat i Moskva. Efter att ha lämnat honom för att besöka sin dotter, återsågs de aldrig mer. Han gick en grym död till mötes.
Efter tiden i Sovjetunionen, blev Spanien under inbördeskriget Stridsbergs hem. Det var en dramatisk tid och till sist fick hon fly över till Frankrike. Även om denna reträtt var strapatsfylld, så var det intet gentemot färden från Moskva till Geneve några år tidigare. Den gången var det pass hon fått på pin kiv förfalskat och namnet var judiskt . Biljetterna hon fått utställde tvingade henne att resa genom Tyskland vilket resulterade i några veckors uppehåll i ett av Gestapos fängelser. Få har överlevt något sådant. Nerver av stål och ett bra kontaktnät räddade henne dock från döden.
År 1938 anlände Stridsberg till Sverige och här blev hon kvar. Som tidigare försörjde hon sig som journalist, inte sällan inom det politiska facket, och bosatte sig vid Johannes plan med utsikt över kyrkogården med Fröknarna von Pahlens hem i fonden. Dessa år skildras i ytterligare en läsvärd volym, boken Tänk inte med hjärtat.
Vad Stridsberg aldrig berättade i de böcker hon skrev som sitt liv, var att hon arbetade som spion och kontinuerligt skickade information till Sovjetunionen. Stockholm var under dessa år att betrakta som Nordens Casablanca om den tiden skriver Anders Thunbergs i boken om Karin Lannby. Det var först när de så kallade Venonatelegrammen dechiffrerades som Stridsbergs illegala verksamhet avslöjades. Varför hon gjorde detta har jag undrat mycket över, ty hon var relativt skeptiskt inställd till Sovjetunionen. Kanske fanns förklaringen att söka i hennes kärlek till Stefan.