Publicerat

Frau Doktor, Genia Schwarzwald

I Elsa Björkman Goldschmidts böcker möter läsaren Wien under mellankrigstiden. en av alla de personer som porträtteras är Genia Schwarzwald, av de flesta kallad Frau Doktor. Hon föddes i den del av dubbelmonarkien som idag är Ukraina och som man, om man var född där, försvarade med det faktum att ens far låg i garnison där, iallafall om man var konventionellt lagd, vilket Frau Doktor icke var.

På gården till Josefstädterstrasse 68, låg ett gårdshus som mest av allt påminde om ett barockslott. Här bodde Genia, hennes man samt hans sekreterare och tillika älskarinna, Mariedl, som också var Genias goda vän. Om exteriören var barock, var inredningen desto modernare; den var nämligen signerad Adolf Loos, vars bok Ornament and Crime klart angav vad han ansåg om den välkända wienerbarocken. Redan 1910 ritade han det för sin tid moderna s.k. Looshaus. Frau Doktor kunde dock inte helt hålla stilen i det moderniserade huset, utan inredde en alkov innanför matsalen, som helt gick i hennes egen stil,; hon hade en viss förkärlek för det mer överlastade.

I denna alkov, och i hela hennes hem, samlades intellektuella och konstnärer, precis som de samlats i Rachel Varnhagens salonger i Berlin, lite drygt hundra år tidigare. Förutom Loos själv, fann man här Arnold Schönberg, Rainer Maria Rilke, Egon Friedell, Helmuth Moltke samt en drös namn som idag är helt bortglömda (precis som de namn jag nämnt för många också är).

Genia Schwarzwald var pedagog och tog sin doktorsgrad i Zürich eftersom kvinnor inte tilläts studera i Österrike-Ungern. I början av 1900-talet öppnade hon en flickskola där bland andra Loos undervisade i arkitektur och Schönberg i musik! Detta var den första av de sedan så vanliga Schwarzwaldschulen.

Genia var, som ni säkert förstår, en förespråkre för kvinnors och mäns lika rättigheter. Hon var dessutom en lysande pedagog som hade förmågan att få sina elever och gäster att känna sig mer bedydelsefulla än de i själva verket var, vilket fick till följd att de oftast blev vad de i hennes närvaro trodde sig vara. Och det får man anse för en verklig gåva.

Då Frau Doktor hade judiskt påbrå, tvingades hon 1938 stänga sina skolor och lämnade Österrike för att emigrera till Schweiz tillsammans med sin man och Mariedl. Inom ett par år var de båda döda. Båda sköttes på sin dödsbädd av den trogna, och mycket vackra, Mariedl.

Mariedl flyttade till Brasilien där hon tog anställning i en kombinerad bok- och blomsterhandel.

Och ännu ett människoöde har snart fallit i glömska.

Vill man läsa mer, har tyska wikipedia har en längre artikel om Genia Schwarzwald.

Publicerat

Vägen till Lotten von Kraemers villa

Detta är litteraturhistoria. Bilden togs 1913 (troligtvis i Lotten von Kraemers villa) i samband med att Samfundet De Nio konstituerade sig. Från vänster ses: Erik Hedén, Ellen Key, Karl Wåhlin, Selma Lagerlöf, Viktor Almquist, John Landquist, Anna Maria Roos, Göran Björkman, Kerstin Hård af Segerstad.

Jag har läst Elsa Björkman-Goldschmidts bok, Vägen till Villagatan (Norstedts, 1976). Tyvärr blev detta hennes sista utgivna publikation och hon avled 6 år senare vid 94 års ålder, men likväl tillhör hon mina favoriter när det gäller personskildringar. Ingen kan med sådant pietet teckna porträtt och lika finkänsligt skildra både de goda och de dåliga sidorna. Och alltid är hon lika engagerad.

Vägen till Villagatan innehåller flera avdelningen, men merparten har anknytning till Samfundet De Nio och Lotten von Kraemer, ty alltesedan 1950-talet har Björkman-Goldschmidt varit medlem av samfundet och under ett par år var hon även deras sekreterare, en uppgift som hon dock överlät till Anders Öhman. Hennes föregångare var Marika Stjernstedt, en elegant dam, ”som stien ur ett franskt modemagasin”, vars porträtt hon också tecknar i denna volym. Stjernstedts mor var polsk grevinna med släkt i Frankrike och trots sin svenska uppväxt var franskan Marikas modermål. Hennes far var baronen, general Stjernstedt. Björkman-Goldschmidt karaktäriserar Stjernstedt som en individ med ”en i grunden rotad trofasthet, trots alla trolösheter” och med en ”stark känsla för rättvisa ända till rättshaveri”. Hon samlade gärna folk omkring sig i sin våningen i Lotten von Kraemers villa och ”bjöd sina gäster allt efter stånd och åsikter på öl och uppmuntran eller konjak och konversation”. För er som inte läst Stjernstedt rekommenderar jag Banketten, hennes sista stora roman.

Men åter Villagatan. Den förmögna och mycket originella Lotten von Kraemer hade litterära ambitioner, men lyckades aldrig slå sig fram som författare, trots att hon på eget initiativ lät trycka sina böcker i påkostade upplagor. En gång fick hon dock Svenska Akademiens andra pris, men efter att man upptäckt att två av dikterna i samlingen tidigare utgivits i Lottens egen publikation, tidskriften Vår Tid, uteblev priset. von Kraemer, som var dotter till landshövdingen i Gävle och som barn rört sig i kretsarna kring Knösarna, Malla Silfverstolpe och Geijer, och vars mor brevväxlat med Oscar Wildes föräldrar efter att familjerna blivit bekanta i Uppsala, kämpade dock vidare. Hennes främsta mål var att på något sätt bli ihågkommen på litteraturens område och att verka för kvinnosaken. Slutligen bestämde hon sig för att instifta ett samfund och låta hela sin stora förmögenhet, inklusive villan på Villagatan, utgöra grunden för denna stiftelse och det av dem regelpundet utdelade pris.

Lotten von Kraemer är en person som fascinerar, hon var ett stort original som livet igenom får kämpa emot fördomar och inte minst sin egen originalitet. Sedan hon 1880 flyttat in i villan på Villagatan levde hon ytterst spartanskt för att inte slösa med de pengar som skulle tillfalla den blivande stiftelsen. Hennes trogna jungfru slet och släpade utan betalning. När hon på sin ålders höst fick plats ett vårdhem, vägrade hon först att äta den mat som bjöds, trots att hon så väl behövde den efter att praktiskt taget ha svultit de senaste 30 åren. ”Jag har varit Mamsell hos fröken Lotten von Kraemer, och jag skall be att få hummersoppa”, yttrade hon när tallriken ställdes fram. Så stor var hennes lojalitet mot husmodern att hon inte ville knysta om deras enkla vanor.

Slutligen två bilder på von Kraemer. Dels som ung i Uppsala och som gammal på Villagatan.

Publicerat

Elsa Björkman-Goldschmidts minnen

Elsa Björkman målad i akvarell av Ivan Lindhé 1897

Elsa Björkman-Goldschmidts hör till vårt lands allra bästa personskildrare. Det bästa hon skrivit, enligt min mening, är de fyra volymer som får kallas hennes memoarer och som utkom mellan 1962 och 1976.  År 1962 fyllde Björkman-Goldschmidt 74 år och jag måste säga att jag tycker att det var först då som hon hon som skribent nådde de verkliga höjderna. Inte för att hennes böcker om Wien eller biografierna över Harriet Löwenhjelm och Elsa Brändström är dåliga, de är bara inte lika bra.

Jag minns det som i går är den första volymens namn. Jag har läst den tidigare och skrev om den för 5 år sedan, men nu läser jag den om igen och tycker minst lika bra om den.

Barndomen i Linköping, med Elsa Brändström som barndomsvän framstår som idyllisk och när Brändström berättar att ”häromdan fick vår kusin en baby, och alla blev glada. och sen fick vår jungfru en unge och då blev det ett farligt hallå” kan man inte annat än le och konstatera att tiderna har förändrats.

En annan vän från tiden i Linköping är Honorine Hermelin som hon kommer att umgås utskilligt med längre fram i tiden. Honorines familj är en smula excentrisk och bebor Gripenbergs slott i Småland och här möter vi många färgstarka människor. Efter flytten till Stockholm, närmare bestämt i Anna Sandströms skola, blir Harriet Löwenhjelm en god vän. Familjen Löwenhjelms hem skiljer sig från Hermelinarnas och är tämligen religiöst. Harriet och hennes bror Crispian lever delvis i en fantasivärld, Klondyke, som de själva hittat på. För er som är bekanta med Löwenhjelm är Elsa Björkman-Goldschmidt den vän som hon väntar på på sin dödsbädd och hon skriver så vackert om i Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.

Elsa Brändström, kallad Sibiriens ängel, åkte som bekant ut för att hjälpa krigsfångarna i Ryssland under första världskriget. Efter en tid reste även Björkman-Goldschmidt ut och om detta skriver hon en del i denna volym, men erfarenheterna från denna tid återkommer hon till även i följande volymer.

Jag kan verkligen rekommendera Jag minns det som igår. Det är ett stycke 1900-talshistoria av bästa märke som berättas på ett förstklassigt sätt. Lättläst, fängslande och intelligent.

Publicerat

En biografi om Harriet Löwenhjelm

Nyligen utgavs Boel Hackmans Harriet Lövenhjelm-biografi på Bonniers förlag, en bok som jag tyvärr inte läst. Dessbättre har jag precis avslutat volymen Harriet Löwenhjelm av Elsa Björkman-Goldschmidt. Biografin, som utgavs av av Norstedts 1947, är ett praktfullt verk fyllt av teckningar, bilder och utdrag ur brev.

Björkman-Goldschmidt var ännu relativt ung när hon tog sig an uppgiften att teckna Löwenhjelms porträtt. Vid en jämförelse med hennes senare alster, framförallt den självbiografiska trilogin, märker man hur hon mognat som berättare när hon närmade sig de åttio. Detta, ett av hennes tidigare verk är dock väl värt att läsas, inte minst för att hon stod Löwenhjelm nära under en stor del av det korta liv som var Löwenhjelm beskärt. Jag kan dock inte riktigt släppa tanken att det kanske finns askar som Björkman-Goldschmidt av en eller annan anledning inte öppnar.

Särskilt rörande är det sista kapitlet som fått titeln ”Slutet”. Björkman-Goldschmidt sitter vid väninnans bädd och försöker tygla sig, ty alla känsloyttringar hade förbjudits. Plötsligt hör hon gäcksam viskning från bädden: ”Hör du, det är inte förbjudet att snyta sig”. Skrattet bryter fram och Harriet sätter igång med att skifta sina ägodelar. Den vackra, svarta taftklänningen får dock Honorine Hermelin, ”för den går nog inte om dig” som Harriet uttrycker det. Istället är det den konstnärliga produktionen som Björkman-Goldschmidt anförtros, dikter, målningar och teckningar som hon tillsammans med kusinen Christer Mörner uppmanas att ge ut.

Harriet Löwenhjelm föddes den 18 februari 1887 på Tågaborg i Skåne men flyttade sedan runt under sin uppväxt, ty fadern var militär. Så småningom hamnade dock i Stockholm, i en stor våning på nuvarande Vallhallavägen 116 (numreringen har ändrats). Många år senare, i slutet av 30-talet, fick Björkman Goldschmidt själv en lägenhet i samma hus som då var renoverat och ombyggt till smålägenheter.

Tillsammans med sin yngste bror, den 2 år yngre Crispin, skapade Harriet en fantasivärld som döptes till Klondyke. Klondyke hade sin egen tidning, Midnattssolens land, och dockor som föreställde de personer som levde där. Åtskilligt av tidningens innehåll hamnade så småningom i den postumt utgivna diktsamlingen. Här en bild på några av Klondykes invånare.

För Harriet Löwenhjelm var naturen viktig och en stor del av hennes liv. Hennes dagboksanteckningar är därför fyllda av anteckningar om väder och naturscenerier. Under sina sanatorievistelser är promenaderna på landsbygden viktiga och Harriet bildar dessutom en skytteklubb. När B-G sätter sig ned för att gå igenom dessa dagböcker, bestämmer hon sig för att färga in av skriften i olika färger för att få en övergripande bild av vad dessa skrifter handlade om. Naturen blev naturligtvis grön, de jordiska omsorgerna blev bruna, konstnärskapet blev rött och tankarna kring död och sjukdom blev gulvioletta. Denna analys av B-G är mycket intressant, inte minst för att hon själv upptäcker mycket nytt om Harriet som en första genomläsning inte gett vid handen.

Att utförligare referera biografin låter sig inte göras utan alltför omfattande beskrivningar. Läs den istället, eller varför inte den nya av Boel Hackman. Jag avslutar därför med att visa två teckningar av Harriet Löwenhjelm. Se dem här och här. Läs också några av recensionerna av den nya biografin (SvD, Sydsvenskan samt DN )samt ägna Harriet Löwenhjelmsällskapet en tanke. Ytterligare en volym om Harriet Löwenhjelm finns också utgiven på Norstedts. Den heter Brev och dikter och kom 1953. Den skall inte förväxlas med den klassiska volymen Dikter.

Publicerat

Harriet Löwenhjelm nätt porträtterad

När Harriet Löwenhjelm somnade in natten till den 24 maj 1918 hade hon Elsa Björkman vid sin sida. Björkman hade rest från Moskva via Tyskland för att återse sin väninna som telegraferat henne att hon önskade träffa henne innan slutat av maj, ty vid den tidpunkten räknade hon med att hennes egen saga skulle vara all.

Björkman anlände till Romanäs sanatorium den 22 maj och fann Harriet vid liv, men orkeslös och tunn och ansiktens svagt röda färg var feberns förtjänst. Nästan omgående gav hon Elsa två handskrivna häften, det ena med sonetter försedda med träsnitt, det andra var hennes övriga dikter försedda med hennes egna tekningar. Ett och ett halvt dygn senare var hon död, ty nu kände hon att hennes litterära kvarlåtenskap var i trygga händer. Som överläkaren Alfred von Rosen yttrade: ”Hade fröken kommit för 14 dagar sedan hade det redan varit slut; om ni dröjt ytterligare 2 veckor hade hon fortfarande levat.”

I senaste numret av Lyrikvännen skriver Mattias Käck (en av initiativtagarna till Harriet Löwenhjelmsällskapet) om Harriet Löwenhjelm och presenterar dessutom några hittills opublicerade bilder på Harriet Löwenhjelm varav de flesta är tagna under åren på sanatorier runt om i norden. Bilden ovan är den sista som hennes medpatient, Ulf von Konow, tog av Harriet på Romanäs i augusti 1917  året innan hon dog. Det är fantastiska bilder som publiceras i detta nummer av Lyrikvännen, ty de är fyllda av både ungdomlig glädje och ett stort vemod. Jag hade gärna sett dem i form av riktiga, fotografiska kopior.

Publicerat

Berta Hansson på Konstakademien

Just nu visas på Konstakademin på Fredsgatan en utställning med Berta Hanssons. Hansson var som ung folkskollärare i Fredrika i Västerbottens inland och bilden ovan visar hennes lägenhet på övervåningen i skolhuset. När man läser Hanssons bok Mina barn, är det lätt att får för sig att miljön var enklare än den verkar ha varit. Att det stundtals var mycket kallt vintertid, så att en tunn hinna av is bildades på vattenhinken i köket, finns det dock ingen anledning att betvivla. Jag älskar hennes dagboksanteckningar från denna tid. De är fyllda av barn, mörker och en ständig kamp att få måla. Det är fascinerande läsning. Jag skulle ha önskat att man valt att presentera mer av hennes texter, ty skriva kunde hon och hon var en god iakttagare.

Utställningen är bra. En stor del av hennes produktion som fortfarande är i släktens ägo visas upp, kompletterade med inlån. Efter att ha läst och bläddrat i den intressanta och vackra bok som utgivits till utställningen, är jag mycket imponerad,  framförallt älskar jag hennes tusch-, kol- och blyerts-teckningar. Hennes verk liknar mycket litet det som hennes generationskamrater åstadkom, både i stil och i val av motiv. Såpass att jag har reserverat en teckning som jag tycker väldigt mycket om.

Hansson målade också i olja och akvarell. Särskilt hennes sista, och mycket svarta oljor, är starka. Mot slutet av hennes levnad svek henne synen. Kanske är det därför tavlorna skildrar en sådan skräck, jag vet inte. Det finns något mycket skönt i dessa dystopiska bilder, svarta, så svarta som tavlor kan bli.

Periodvis arbetade Hansson i brons, lera och textil. Särskilt lyckad är den vävda kristustavlan i all sin enkla gråhet. Intresset för religiösa motiv härstammade från barndomshemmet i Hammerdal i Jämtland där de bilder som fanns, var några träsnitt illustrerandes händelser i bibeln. Dessa bilder verkar ha gjort ett stort avtryck. På utställningen visas några träsnitt och det vackert textade kuvert där Berta sparat dessa barndomens dyrgripar.

Efter åren som folkskollärare, reste Hansson runt i vår värld. Tillsammans med Elsa Björkman-Goldschmidt blev det en tur till Afrika som för Hanssons del resulterade i en längre vistelse och de vackraste av porträtt. Kärleken till barnen i byaskolan överförs till den ursprungsbefolkning som hon saknat sedan flytten till Stockholm i slutet av 40-talet.

För mig är storheten i Berta Hanssons konstnärskap baserat på alla de texter, dagsboksanteckningar, som hon skrivit genom åren och det intresse och den empati som dessa texter utstrålar. Det är så jag lärt känna henne och så jag kommit att tycka så mycket om hennes verk. Jag hoppas att besökarna på Konstakademien förmår att göra detsamma.

Publicerat

Sibiriens ängel – Elsa Brändström

På kvällarna ligger jag och slöläser Elsa Björkman-Goldschmidts biografi över Elsa Brändström. De två var kamrater redan som barn och under 1:a världskriget jobbade de båda för Röda korset.

Brändström var dotter till Edvard Brändström, som år 1906 utnämndes till svensk minister i S:t Petersburg. Dottern stannade två år i Sverige för att studera på Anna Sandströms Lärarinneseminarium, välkänt på sin tid (här gick bl.a. Honorine Hemelin och Harriet Löwenhielm), innan hon 1908 flyttade till familjen i Pertersburg där ett tämligen vidlyftigt sällskapsliv tog vid.

Efter 1:a världskrigets utbrott bestämde sig svenska Röda korset för att organisera invalidutväxlingen från Petrograd och den skulle gå till Tyskland via Sverige. Tillsammans med en väninna, Ethel von Heidenstam, anmälde sig Elsa som ledsagare, hon hade nämligen utbildat sig till S:t Georgsyster och ville göra nytta under detta bistra krig och dessutom hade hon fått en förfrågan om att komma till Tyskland för att där organisera hjälparbetet för alla de tusentals krigsfångar som satt i fånglägren i Sibirien. Som dotter till svenske ministern i Petersburg var hon naturligtvis extra lämplig i och med de politiska kontakter hennes far hade.

Så småningom blev det bestämt att Heidenstam och Brändström skulle leda den transport av gåvor till de sibiriska fånglägren. Elsas far verkar ha varit en mycket speciell man. Att skicka iväg sin dotter på detta farliga uppdrag, ett par år efter sin hustrus död, måste ha känts svårt, men han lät sig inte övertalas av släktingar och vänner utan yttrade ”jag hade ju inte kunnat hindra mina söner att ta ett sådant steg om de känt sig manade till det och hur skulle jag då kunna hindra min dotter?”. Han får pluspoäng av mig, general Brändström.

Under hela 1:a världskriget pågick Elsa Brändströms hjälparbete under strapatsrika resor i det vidsträckta Sibirien vilket såsmåningom förlänade henne smeknamnet Sibiriens ängel. Efter kriget vidtog arbetet med att hjälpa alla krigsskadade och längre fram kom ytterligare ett krig. Elsa Brändström hade alltid någonting att ta sig an. Det är engagerad bok Elsa Björkman-Goldschmidt (1888 – 1982) skrivit.  Hon var en god berättare, även upp i sena ålderdomen (när  volym kom ut hade hon passerat de 80). jag kan rekommendera allt hon skrivit, iallfall om han håller sig till volymerna från 60-talet och framåt (och de Wien-skildringar som kom redan under 40-talet).

Läs: Elsa Brändström, en biografi av Elsa Björkman-Goldschmidt. Norstedts 1969. Sök på bokbörsen.

Publicerat

Berta Hansson, lärarinna i Fredrika

I slutet av 30-talet och fram till ungefär 1945, tjänstgjorde som folkskollärare i Fredrika i Västerbotten en kvinna vid namn Berta Hansson. När hon inte undervisade (ibland även under lektionstid) skissade hon.

I början av 40-talet kom Elsa Björkman-Goldschmidt till Fredrika under en av sina föreläsningsturnéer. När hon steg av bussen i den ödsliga och mörka norrlandvintern, fann hon att ingen var på plats för att möta henne. Endast en ung kvinna som vittjade postlådan fanns inom synhåll. Förtretad över detta mottagande, blev den unga Berta Hansson i viss mån måltavla för Björkman-Goldschmidts av situationen framkallade usla humör.

Så småningom hamnade de båda damerna i Hanssons tjänstebostad i våningen övanför skolsalen och när Björkman-Goldschmidt klev in det stora, trivsamma rummet mötte henne en syn som fick henne att, på sörlänningarns klassiska vis, uttrycka sig lite plumpt. Hur i all världen har den här tavlan hamnat här? Var har fröken fått tag på något så bra?. Tavlan var naturligtvis Bertas egen och motivet var några allvarsamma barnansikten utan all fadd sötma, sparsam färgskala i fina toner. Kanske var det en tavla som denna.

När Björkman-Goldschmidt åkte tillbaka till Stockholm, medtog hon en stor mängd dukar som blev till en utställning på Färg och Form 1942. Berta Hansson fick sitt genombrott. Idag är hon på väg att bli bortglömd.

Publicerat

Harriets Löwenhjelms fantasivärld

Vi skapar alla våra egna världar.

Tillsammans med brodern Crispin, skapade Harriet Löwenhjelm fantasivärlden Klondyke som bestod av ett hundratal karaktärer, varav 25 fanns representerade som dockor. På bilden ses i mitten Bolla Horn, till höger hennes man Massa Horn och till vänster Riddar Sven Ågren. Fru Horns rykte var inte det allra bästa; tyvärr underhöll hon en tvivelaktig förbindelse med Sven Ågren.

I Klondyke, döpt efter den amerikanska guldstaden, fanns även en tidning: Midnattssolens land. När Harriets Dikter utgavs efter hennes död, kom nästan 1/3 av materialet från Midnattssolens land. Bilden är hämtad från Elsa Björkman-Goldschmidts utmärkta biografi om Harriet Löwenhjelm.

Publicerat

Den värld jag mött

Inte blev det helt lyckat, företaget att scanna av hela bokomslaget, men sällan har en mer talande bild prytt en självbiografisk volym. Elsa Björkman-Goldschmidts tre böcker Jag minns det som i går, Vad sedan hände och Den värld jag mött är i mina ögon att betrakta som mästerverk i den biografiska genren; inte bara på grund av alla intressanta historiska händelser, utan främst för den intelligens och klokhet som författarinnan förmedlar i sina mycket välskriva volymer. Jag kan inte annat än meddela att böckerna måste läsas, något annat är ren dumhet.

När denna bok gavs ut var Elsa 79 år gammal och hade levt ett händelserikt liv utan skygglappar och med ett stort intresse för mänskligheten, vilket sammantaget gjort henne som klippt och skuren för att skildra första halvan av 1900-talet. I denna tredje volym får vi följa med henne på föreläsningsturnéer i norra Sverige; på återbesök i Wien på 60-talet och så tecknar hon uppriktiga porträtt av bla Herman Lagercrantz och Carl Milles. Hon har förmågan att skildra människors mindre goda sidor med en uppriktighet som fullkomligt saknar den vassa gadd som är alltför vanlig och som gör personporträtten så levande och som får dem att framstå så oförfalskade.

Bokens sista kapitel handlar om Elsas liv i stugan i Sörmland; det hus som Elisabeth Tamm på Fogelstad skänkte Elsas man då han som läkare räddat hennes liv vid en svår sjukdom. På fröken Tamms gods låg under många år den kvinnliga medborgarskola som satt så stort spår i den svenska kvinnohistorien och som utgör grunden i Unrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott. Här möter vi denna förnämliga institution ännu en gång, ty Elsa var själv både föreläsare, elev eller gäst under alla de somrar som hon tillbringade i Sörmland under de år skolan existerade.

Publicerat

Vad sedan hände

Andra delen i Elsa Björkman-Goldschmidts memoarsvit är nu avverkad. Den heter Vad sedan hände och utspelar sig främst i mellankrigstidens Wien, men även till viss del i Stockholm, dit makarna flyttade då det blev rent livsfarligt att som jude bo kvar. Den är en fin bok som både skildrar livet i Wien, den annalkande nazimen och de många intressanta människor som umgicks i Elsa och hennes mans hem. Det är ett otal fascinerande människoöden som passerar revy.

Den största behållningen är dock Elsas egna reflektioner, ty hon är en mycket begåvad dam som dessutom hunnit med att skaffa sig stor visdom; hon är i 75-årsåldern när denna volym skrivs. Genom hennes ögon får man en viss insikt i hur det kom sig att nazismen fick ett så starkt fäste i Österrike, men det är likväl svårt att förstå att det var så lätt för dem att ta makten.

Vad sedan hände, Norstedt 1964