Ingen är om välbeställda villaområden i Storbritannien. Synd bara att jag inte orkar pallra mig dit just nu. Istället promenerade jag till den av P O Hallman planerade Lärkstaden. Här en finfin gård med välkomnande blomkrukor vid entren och höstens första löv på marken. I fonden skymtar en härlig villa med ett utbyggt fönsterparti för matsalen. Här är det knappast billigt att bo.
Innan jag steg på bananbåten, tog jag mig en promenad i hamnområdet. Jag har alltid varit svag för silos och här fanns ett riktigt praktexemplar. Jag tog naturligtvis en bild och undrade samtidigt hur många lik som påträffats i dylika apparater. Så smidigt, för i en slio försvinner man verkligen i mängden.
Om man beslutar sig för att lösa en biljett till Burgund, gör man det lämpligast från denna lantligt belägna station från slutet av 1800-talet. Observera de gula löven som indikerar att hösten står beredd att på allvar göra entre.
Under min resa till främre Orienten, stannade jag till i norra Tyskland där ingen vettig människa någonsin frivilligt sätter sin fot. Smutsigt och grått var det och långtradarchaufförernas mustacher räckte nästan ned till knäna. Naturligtvis pasade jag på att fotografera det dystra området.
Undrar ni också hur det ser ut i främre Orienten? Det gjorde iallfall jag så jag gick ner till hamnen och satte mig på första bästa bananbåt och tro det eller ej, men hamnade jag inte i ett exotiskt land som inte liknade något annat jag sett, varken förr eller senare. Det första jag fick syn på var den märkliga byggnad där bananerna tillverkades. Byggnadens små torn, är ett typiskt orientaliskt särdrag som jag fann tilltalande.
Varje morgon passerar jag huset Floragatan 1/Karlavägen 37 och här ser jag årstidernas växlingar i den välansade trädgården. Fasaden är helt präglad av Ivar Tengboms modernisering på 1910-talet. Ursprungligen byggdes villan på 1970-talet, men fick nytt utseende även på 1880-talet vid en genompripande modernisering.
Bakom trädgårdens höga staket växer rosor och hortensior i rött och rosa. Mycket stramt hålla buskar bildar en strikt avbalkning mellan rabatt och gräsmatta, vilket gör sig extra bra mot det romantiska burspråket som går från golv till tak och är tämligen karakteristikt för de Tengbomsmoderniserade villorna i stadsdelen.
Hötorget med alls in blomsterprakt utgör för mig det idealiska motivet när det skall fotograferas med färgfilm. Eftersom jag nu bytt till Fujis 100c-film tog jag tillfället i akt att föreviga dena färgkaskad. Till skillnad från Polaroids egen film, återger Fuji färgerna i all in glas. Det är inte alltid så lyckat, när man vant sig vid de urbleka, blåtonade nyanserna.
Ett skepp med segel av guld tronar på en pelare högt uppe i Observatorielunden. Den var helt och hållet en nyhet för mig, när jag fann den under en lunchpromenad med kameran. Som en dröm tycker jag.
Vart man än styr sin färd, nog hittar man alltid gamla militärrelaterade byggnader. Här ett hus som faktiskt klarat sig rätt bra från förfall och skadegörelse. Det dåliga vädret och bristande underhåll gör dock att miljön framstår som tämligen trist och grå. Men man kan tänka sig vilken aktivitet om en gång i tiden rådde i dessa gamla byggnader. I anslutning till detta hus, ligger förresten den gamla matsalen där man får förmoda att det mest serverades soppor, förslagsvis med kål.
Bilden blev inte särskilt lyckad, ty jag var tvungen att sticka in objektivet genom ett högt nätstaket och kunde därför inte titta in i sökaren.
Flottar kan man inte bo än i Rindögatan 19. Entren är klädd i marmor och här finns både pelare i metall och akvrium. Lägenheterna mot söder är stora hörntvåor (över 80 kvm) med jungfrukammare. Vardagsrummet har utbyggt fönsterparti (syns på bilden men är nästan dolt av trädet) och öppen spis samt är så rikligt tilltaget att de praktiskt taget delats upp i två rum, varav det ena ligger i hörnan och har utgång till balkongen, som man även når från sovrummet som också har ett hörnfönster. Det hela är mycket lyckat arrangerat.
Höstens orangeröda bär fotograferade på Tegeluddsvägen.
Som en rest från en ännu inte svunnen tid, står den gamla järnvägsrelaterade stugan i ett hörn av bangården i en förstad till Warzawa. Det är järngrått ute och någon sol visar sig inte. I bildens övre högra hörn, skymtar en av de modernare inslagen i ortens bebyggelseflora; en 6-vånings administrationsbyggnad som med största sannolikhet ruvar på en lika dyster interiör som den påvra exteriören.
Även om man knappt kan se det på bilden, så blommade några undernärda ogräsartade strån i blekt rött och blått. En buske hade börjat ta över den lilla utbyggnad som skymtar till vänster i bild. Mitt i allt förfallet var det lik förbannat som om en fläkt av sommar och landsort seglade förbi.
På Artillerigatan, mittemot Hedvig Eleonora kyrka, bodde på 30-talet Gösta Ekman i en lägenhet som kallades för prakthemmet. Det var en påkostat inredd våning där man faktiskt lät fotografera en följetong i bild med Gösta Ekman själv och Zarah Leander i huvudrollerna. Vilken tidskrift det var, har jag glömt.
Nu börjar det bli höst på kyrkogården som ännu väntar på att få lysas upp av brandgula och helt röd löv. Idag var dock marken runtomkring träden full av kransar och buketter som gjorde sitt bästa för att försköna den grå dagen. Jag höll mig på avstånd från blomprakten och fotograferade istället hela härligheten från områdets nordvästra hörn.
Naturligtvis lät jag fotografera mig själv när jag nu faktiskt fyllde år. Föga anade jag att dagen därpå, när jag flög hem till Sverige igen, skulle sluta med ett raserat World Trade Center.Bilden är tagen uppe vid det fd slottet med utsikt över Donau. Solglasögonen var då tämligen nyinköpta. Även denna bild lider av sviterna efter säkerhetskontrollen.
Vad man hittar i byrålådorna när man grävr lite extra! Dagen innan den 11:e September fyllde jag 30 år och detta firades i Budapest. Vi besökte restauranger och barer och det hela var mycket lyckat. Framförallt var den gamla officersmässens matsal med hall i två etage riktigt lyckad. På dagarna promenerade vi omkring eller åkte spårvagn. Naturligtvis tog jag med mig polaroidkameran på denna trevliga resa. Tyvärr visade det sig snabbt att polaroidfilmen blivit förstörd i säkerhetskontrollen vilket gjorde bilderna något diskutabla i avseende på kvalitet. Här har jag iallafall fotat en av de gamla förfallna, men otroligt tjusiga, villorna på Andrassy Ut. Det var bland det vackraste jag upplevt.
Jag hade aldrig varit i Vanadislunden tidigare när jag efter lunchen tog trapporna upp från Tulegatan. Att parken skulle vara så högt belägen och att den var så stor hade jag aldrig anat. Och den stora vattenreservoaren i parkens högsta del var verkligen fin; den påminde mer om ett hus av monumental karaktär än om ett vattentorn.
Jag tänkte också på hur tjusigt det är med alla dess högt beläga platser som finns överallt i staden. Tänk bara på Johannes och Observatorielunden. Och Fåfängan!
Bilden föreställer inget av allt detta, den föreställer Stefanskyrkan från tidigt 1900-tal.
När dagen led mot sitt slut tog jag denna bild vid den gamla järnvägsbron som går över till Lidingön. Här går både Lidingöbanan och en kombinerad gång- och cykelväg.
Av en slump upptäckte jag, och många med mig, att det inte bara är Polaroid som tillverkar den direktbildsfilm som används i de gamla klassiska packfilmskamerorna; det gör även Fuji och dessutom i tre olika varianter: färg 100 ASA, svartvit 100 och 3000 ASA. Därför bestämde jag mig för att skaffa en mer profesionell kamera och valet föll på den halvproffsiga Polaroid Land Camera 450. Packfilmsbilderna är dessutom mycket fina, då de ser ut som vanliga bilder med en vit ram runtomkring (inte att förväxla med modernare polaroidsystem).
Kamerahuset är helt i metall, sökaren är en fin sak tillverkad av Zeiss Ikon och den går att fästa på ett stativ. Vill man, så går det bra att köpa till självutlösare och några olika sorters filter. En modern elektrisk blixt skall också gå att använda. Med hjälp av de olika inställningsmöjlighterna, för bla filmtyp, kan man även bestämma vilken bländare som skall användas, även om kameran i sig är helt automatik vad det gäller exponeringen. Jag är mycket nöjd.
Här den allra första bilden tagen från Observatioriekullen vid lunchtid idag. Bilden blev lite blek, men skärpan är bra och det är numera mycket enkelt att hålla koll på framkallningstiden: när man drar ut bilden/negativet och framkallningsproceduren startar, går en timer igång och när tiden är inne avger den en signal och man kan skilja bilden från negativet. Fler bilder finns på Polaroidsafari.
En av favoritgatorna är Kammakargatan som börjar vid Johannes och slutar bortåt Torsgatan till. Det är en rak, men mycket kuperad gata. Den börjar högt och slutar lågt. Bilden är tagen från den sväng där Dalagatan möter Wallingatan.
Kammakargatan är väldigt mycket Agnes von Krusenstjerna. Angela och Petra von Pahlen bodde vintertid i huset Kammakargatan 4 och det är här Petra begår Ett stort fel före äktenskapet med Tage Ehrencreutz.
En av von Krusenstjernas noveller heter dessutom Delat rum på Kammakargatan. Agnes själv bodde under några år på Regeringsgatan, precis nedanför Johannes kyrkogård så man får anta att hon då och då strövade omkring i omgivningen.
Sommartid är Humlegården såpass grön att man kan gå omkring i parken utan att skymta husen på de gator som omger parken. I dess mitt står den gigantiska Linnestatyn. Den är pampig, men peronligen föredrar jag statyn föreställandes Carl Wilhelm Scheele av John Börjeson. Den är så realistisk och hans pose är lagom avslappnad och nonchalant där han sitter på toppen av Floras kulle som för övrigt är en av de finaste platsrna i stan, inte minst på våren när scillan täcker hela slänten ned mot Sturegatan.
Ni anar inte hur varm det var i Bygdiljum denna strålande julidag. Ansatta av värmen, promenerade vi backen upp mot den gamla träkyrkan vars färgsättning i grått och en roströdrosa nyans stod fint mot den frodiga grönskan som gav en viss svalka när vi besegrat motlutet.
Bakom kyrkan låg kyrkogården där generation efter generation så småningom möts och där vita keramikduvor, rosor och lobelior förskönar de solida stenarna med sin sirliga guldtext. Vackert, sorgligt och oundvikligt
Landsbygdsromantiken är både solvarma sommardagar som aldrig tar slut och mörka vinterdagar när kylan är en jätte och ljuset är en lus. Och vad illustrerar den glesa bygden bättre än en tickande köksklocka i ett nästan övergivet gammalt hus? Men det finns ett annat alternativ; Recording GBS som för första gången sjunger om en Enemy Within.
Och vet ni: om drygt två månader får ni höra det tidiga 2000-talets allra vackraste melodi som lägger alla bitar på plats i den landsbygdsmosaik som så försynt vuxit fram, men som nu kraftfullt och stilla som de norrländska älvarna ej längre står att hejda.
Det är visserligen en å, men vi har aldrig sagt något annat än älven. Kanske säger det mer om oss än om ån.
I mjuka svängar slingar den sig fram längs med skog och åkermark. En och annan tomt är tjusigt belägen på en liten höjd ovanför dess vattenyta. På våren brusar den en smula och är fylld till brädden, på sommaren flyter den mer stillsamt.
För hundra år sedan fanns fortfarande resterna av sågverksdammen kvar och då orsakade den lilla ån stora översvämningar längre upp i grannbyn. I mitten av förra seklet tog man så dynamiten till hjälp och sedan dess har framfarten varit tämligen blygsam och det är bara tysta sommarnätter som man kan höra den porla.
Hur många gånger har jag inte cyklat denna gamla smala byaväg som går en rektangel runt byn. En smal å slingrar sig fram och korsar vägen på båda kortsidorna. En tredje bro, är belägen vid den lilla knorr som vägen till tant Ronny utgör. Hon bor så att säga lite vid sidan om.
Byavägen är till hälften smal och ålderdomlig och kantad med allt från åkerbärsplantor till rallarros. Vid en sten, har en rödvinbärsbuske slagit sig ned och där har den stått så länge jag minns. Ett parti av vägen går genom skogen och där skymtar myrmark som ibland glänser av fullmogna hjortron i början av augusti.
Varje sommar, i alla år, har det varit en vana att cykla byarundan. Kanske för att motionera en smula, men mest för att njuta av den vackra naturen eller för att stanna till hos någon granne och prata lite.
Ännu en bild från Sikfors och denna är tagen från bilvägen som går över dammluckorna. Den gamla järnvägsbron dominerar vyn och är mycket stilig.
En dag lät jag fotografera mig i vildmarken. Här poserar jag vid forsen precis innan Rickleåns utlopp i havet. Det var en vacker omgivning med stora stenhällar som täcktes med mossa och lav i alla upptänkliga färger. Naturen har då en föredömlig förmåga att göra omgivningen trivsam; aldrig blir där vulgärt och smaklöst men trots detta är variationerna oändliga och underbara.
Annika Norlin och Lovisa Nyströms Ger du dig tillhörde höjdpunkterna på Gravmarksfestivalen. Tyvärr strejkade dragspelet efter en låt, men innan dess hann jag med att ta en bild.
Fin och romantisk pop med ett ungt band. Det lät bättre än man skulle kunna tro och jag tror och hoppas att det skall gå bra för dem i framtiden.
En av mina favoriter under festivalen var Pelles digitala musikprojekt. Enkel, men effektfull produktion och en röst, som i låt nummer två grep tag om hjärtat. Detta vill vi höra mer av.
Det är knappt jag känner igen mig själv (imaginär fetma), men nu är jag iallfall på Gravmarksfestivalen och solen skiner och allt är bra. Ja, jag har ett glas vin i handen, men det är inte mitt (det ställde jag någon annanstans). En trevlig accessoar är godishalsbandet i alla upptänkliga färger.
När restskatten är betald, kan jag förhoppningsvis unna mig denna tjusiga gård!
Till höger finns en stor sal, till vänster kök och kammare. I mitten, bakom entren, ligger farstukammaren. Det är en variant på den klassiska parstugan. Att huset är utrustat med frontespis, gör det verkligen inte sämre!
I Seklernas by finns inte bara en GBS, utan även ett Kapell. En varm och solig dag, lät GBS (mig) polaroidfotografera det och det blev mycket vackert.
På kyrkogården i Bygdsiljum mötte oss en märklig syn. Jag är glad, att jag hade min polaroidkamera med mig, för den ljuger inte.
Nätter i glesbygden kan antingen vara som på bilden, dvs näst in till tropiska där träden avtecknar sig mot den ljusa hilmen, eller så bryter helvetet lös. Det senare hände en natt när himlens skyar öppnade sig; träden kämpade förtvivlat för att hålla sig upprätta och den mörka omgivningen upplystes av kraftiga blixtar. Lika obehagligt som oemotståndligt kraftfullt.
Dagen efter ovädret kändes det som sommaren tagit slut, ty det var mycket kallt och höst i luften. I jordgubbslandet låg en stor björk och på gårdsplanen låg trädgårdsmöbler och damunderkläder. Kanske var det dagen efter syndafallet för luften var hög, ren och klar.
I Sikfors finns ett mindre vattenkraftverk och på bilden ser ni en byggnad som hör till den gamla anläggningen. Bilen är tagen efter fallet där vattnet rinner stillsamt och stränderna ligger öde efter regleringen. Lik förbannat är det tjusigt värre.
Nog är det vackert alltid, Storforsens döda fall. Den storvulna norrländska naturen i bakgrunden gör också sitt till för att öka platsen charm.
