Bo bättre på Norra Guldheden 1945

1945 anordnades hemutställningen Bo bättre på Norra Guldheden i Göteborg. Initiativet till denna milstolpe togs av Erik Wihlborg och Gotthard Johansson efter en lunch på Operakällaren i Stockholm hösten 1943. Wihlborg ville skapa ett modernt bostadsområde som skulle ”utnyttja alla rationaliseringsmöjligheter och tillgodogöra sig de senaste resultaten av forsknings- och utredningsarbetet på bostadsområdet”. Johansson, som vid denna tidpunkt var ledare för Svenska arkitekters riksförbund (SAR) och Svenska slöjdföreningens bostadsutredning, nappade på förslaget och knappt två år senare stod bostadsområdet så gott som klart och utställningen kund öppna den 17:e augusti.

I mitten av 40-talet utgjorde enrumslägenheterna ungefär 50% av det totala bostadsbeståndet i Göteborg och trångboddheten var därför något som behövde åtgärdas. Med hjälp av rationalisering standardisering och forskning ansåg man att billigare och bättre bostäder skulle kunna skapas. Förmånliga lån av stat eller kommun var också något som visste med sig var avgörande för en rimlig hyra. Vad det gällde Norra Guldheden blev tvårummarna cirka 55 kvm, treorna 65 och fyrorna runt 77 kvm. Fyror med matrum (91 kvm) fanns också och dessa hör till de mer attraktiva våningar jag sett. En öppen spis, luftig plan och mycket generösa förvaringsmöjligheter

När utställningen öppnade bar det sig inte bättre än att lägenheterna blev kritiserade för att vara små och med snålt tilltagna ytor. Jag tycker dock inte att våningarna är trängre än likvärdiga från den tiden och dessutom har de sådana kvalitéer som man bara kan drömma om idag. Köken är mycket rejält utrustade och med skåp i dubbla rader. I hallen finns ofta stengolv och fönsterbänkarna är i marmor. Golven är av parkett eller linoleum och fönstren av traditionell modell eller panoramatyp. Det finns mängder av garderober, linneskåp och klädkammare. Att både bygga stora och väl inredda lägenheter var väl helt enkelt inte möjligt.

Då det är praktiska familjevåningar som dominerar, är det klart att man kan sakna spatiösa lägenheter i Guldheden är. Men det är klart att det finns större våningar, det gör det, och vissa har faktiskt öppen spis (till exempel tidigare nämnda fyror). Högst upp i punkthusen har man dessutom terrass (se bilden ovan!). De allra flesta är dock två- eller trerummare och exempel på hur dessa ser ut finner ni här och här. Tyvärr har jag inte hittat några interiörbilder från utställningen. Använd därför Booli eller liknande för att se hur lägenheterna tar sig ut.

Förutom punkt- och smalhus, uppförde man ett litet centrum med en restaurang, en länga för butiker och små ettor med kokvrå för områdets hembiträden. Dessa jungfrur organiserades av en av arbetsförmedlingen anordnad byrå dit även fruar med tid över kunde anmäla sitt intresse. En större tvättstuga fanns också och den skötes av en föreståndarinna som hjälpte fruarna att använda de nya maskinerna.

En ovanlig detalj under dessa år var att samtliga lägenheter hade individuell mätning av varmvatten- och värmeförbrukning för att på så sätt hålla förbrukningen nere. Detta är egentligen inget nytt, ty tekniken fanns redan på 20-talet. Dock tror jag att det är först idag som detta förfarande blivit mer utbrett.

Idag kritiseras många av efterkrigstidens område för att de saknar intimitet. Det är inte svårt att förstå hur attraktivt det måste ha varit med all ljus och all luft i dessa bostäder. Idag, när den gamla bebyggelsen sanerats och kvartersstaden på nytt blivit attraktiv, kan dessa luftiga och glest bebyggda bostadsområden ödsliga, inte minst för att det bor så få personer i de lägenheter som förr rymde stora familjer. Jag är lite kritisk till att många anser att förtätning är det enda som kan lösa dessa problem. Riktigt så enkelt tror jag inte det är och dessutom förstör man lätt de kvalitéer som inte just nu efterfrågas men säkerligen snart får sin renässans.