1939 spelade Coleman Hawkins in Body and Soul (fantastisk!) och den kan till viss del sägas vara inledningen på den nya era inom jazzen som utvecklades under krigsåren.
Sena nätter i början av 40-talet samlades New Yorks musiker för ett par timmars after-hours jam sessions på Minton’s playhouse eller Clark Monroe’s Uptown house som båda låg i Harlem. Det var under dessa år som den nya be-bop-jazzen växte fram, i skuggan av den då så väl etablerade swingen.
I kretsen av unga musiker som lekte med harmonier och rytm, fanns Dizzy Gillespie, Thelonius Monk, Kenny Clark, Charlie Parker och Charlie Christian. Christian spelade elgitarr i Benny Goodmans band och anses vara en verklig föregångare inom be-bop. Dessvärre dog han redan 1942, så det finns inte mycket bevarat på skiva, förutom de inspelningar som han gjorde med Benny Goodman.
Men! En ung student, Jerry Newman, som hade tillgång till en portabel inspelningsapparat (den graverade 16-tums 78-varvsskivor) brukade hänga på Minton’s och han fångade några lite längre jam sessions på skiva och dessa gavs så småningom ut i ett album av skivbolaget Vox (jag köpte en gång ett exemplar på Ebay, men skivorna anlände krossade). Det rör sig om två melodier: Charlie’s choice (även kallad Swing to bop) och Stompin’ at the Savoy. Medverkar gör Thelonius Monk, Kenny Clark, Joe Guy, Nick Fenton och Charlie Christian.
Några år senare, från mitten av 40-talet och ett par år framåt, gjordes några av de allra bästa jazzinspelningar som någonsin gjorts. Lyssna till exmpel på Charlie Parkers lover man (som dock spelades in på västkusten i den Hollywoodstudio som Dial hyrt).
Red Norvo var en annan musiker som tidigt tog intryck av den nya rörelsen. Läs mer om hans Improvisations.
Bilden föreställer en fransk Vouge-lp med inspelningarna från Minton’s som gavs ut i mitten av 50-talet. Snygg!
Så märkligt! Jag håller på att läsa Robin D. Kelleys biografi över Thelonious Monk och har precis kommit till Minton’s Playhouse och Jerry Newmans inspelningar. Tydligen purknade en del av musikerna till när inspelningarna gavs ut utan att de fick några royalties…
Där ser man! Det är väl inte att undra på man tycka och det var nog dessvärre rätt vanligt. Åren 42-44 var det dessutom strejk i skivindustrin p.g.a. att artisterna inte fick några royalties från radiospelningarna (tror jag att det var). Är det en bra biografi?
Ja, den är bra, välskriven och uttömmande. Betydligt bättre än Leslie Gourses, tycker jag. Fast jag har ju inte hunnit så långt så jag ska inte kanske inte lämna några omdömen än… Keep up the good work förresten, jag läser din blogg med stor behållning.
Tack! Det skall jag göra.