Vid Västberga industriområde uppfördes i slutet av 50-talet en fastighet för Datacentralens räkning vars syfte var att skänka ett hem åt matematikmaskinen Servus. Fasadplattorna var utförda i gjutjärn och mönstret hade sina rötter i litiumatomens tre elektronslingor.
Dessa skulpterade gjutjärnsskivor fick en omsorgsfull behandling. Först tilläts de att rosta, varefter de avborstades och behandlades med en vätska som reagerade med det tunna kvarvarande skiktet ytrost, vilket bildade ett rostfritt skikt som sedan behandlades med olja innan plattorna brändes i ugn. Receptet var ingen produkt av 50-talets optimism, utan ett av generationer beprövat dito från Näfvekvarns bruk. Gamla kanoner och gravhällar ges som bekant långa liv och det var denna kunskap som åter togs i bruk i slutet av 50-talet. Just kombinationen av gammalt hantverkskunnande och nya material och tekniker, tycker jag är bland det bästa med femtiotalets arkitektur.
Fasadens fönster var påkostade, ty de var utförda i teak, precis som så ofta var fallet under denna tid. Resultatet av detta gedigna hantverk var en relativt underhållsfri fasad, helt i tidens anda, men utförd med hjälp av äldre generationers hantverkskunnande. Helt förträffligt tycker jag. Och dessutom en mycket vacker fasad.
På bottenvåningen av mitt trettiotalshus har butiksfönstrerna ekramar, men i på resterande våningar är det tyvärr vitmålade, både invärtes och utvärtes. Däremot har jag fått för mig att de inte alltid sett ut så. Tror du det går att slipa fram, som på denne bild?
http://img.archiexpo.com/images_ae/photo-g/contemporary-leather-lounge-chair-14985.jpg
Jag misstänker att det bara är ek på bottenvåningen. Säker kan man inte vara, men oftast är det så. Ibland är visserligen även resterande fönster i ek, men jag tror att det är sällsynt att man målar över dem, ty jag tror att det är lättare att underhålla dem om de får vara som de är (och fastighetsägare är ofta snåla).