Bonn-Karl och nattens ödestimme

Midsommarnatten är förunderligt ljus och mörkret lägger sig aldrig över nejden. Försommarens alla dofter kokas samman när daggen förbereder morgonens entré. När midnattstimmen närmar sig och dimman rullar in, beger sig Bonn-Karl ut för att fira den hedniska högtiden. Han skall plocka de vackraste av blommor.

Kransen blir en prydnad i Bonn-Karls hår och beundras av både levande och döda, ty denna natt är så beskaffad att universums alla existenser tillåts träda fram för att gripa det halmstrå som kan ge dem en inträdesbiljett till det  eviga livet. Vem vill inte glittra i midsommarnatten som den vackraste av diamanter och likt denna ädelsten alltjämt förbliva ung? Bonn-Karl tror sig känna till den magiska trollformel som endast kan användas den natt som är en offerfest i fruktsamhetens tecken.

Med kransen i sitt hår klär Bonn-Karl sin midsommarstång och smyckar den med försommarens alla blomster. Smörblommor, kärringtand och syren pryder det grönskande korset som gör sig så bra i den dimhöljda natten. Men det gäller att se upp, ty man måste passa sig så att man inte blir iakttagen av Näcken!

Men när morgonen gryr tillhör inte Bonn-Karl de odödligas skara. Någonting gick snett. Kanske var det dimmornas förrädiska slöjor som bländade honom i det avgörande ögonblicket. Nu är det bara att hoppas att ett under en gång skall se, och att Bonn-Karl ännu en gång skall vandra under samma stjärnor som vi andra.