I lördags promenerade jag ut mot Kaknäs och hamnade så småningom vid Lidingöbro. Där ligger några gamla villor som har en magnifik utsikt över Stockholms inlopp och Lidingön. Här låg också Lidingöbro värdshus, idag finns inte mycket kvar av anläggningen, ty här skall det byggas en modern konferens- och spaanläggning. Det var bland det dummast jag hört. Plaska runt i ett gyttjebad och konferera kan man göra någon annanstans, inte behöver man riva ett anrikt värdshus för den skull.
Lidingöbro värdshus har gamla anor. I början av 1800-talet byggdes här en bro över till Lidingön och så småningom etablerades här ett utskänkningsställe. Vid förra sekelskiftet byggdes en pampig anläggning upp som eldhärjades på 20-talet och återuppbyggdes. hade man varit liter mer förslagen, hade man naturligtvis renoverat och tillbyggt anläggning och då fått en tämligen unik miljö. Här en bild på hur värdshuset tog sig ut när det begav sig.
Det var en vacker dag jag kom till Lidingöbro. Området låg tämligen övergivet, bortsett från en hantverkare i en av villorna intill där bostadsrätter skall inredas. Hans sågklinka ekade i tystnade. Först förstod jag inte vad som skett, men den tomma grunden och en ensam och rumphuggen flygelbyggnad fick mig förstå. Bland sågspånet på marken hittade jag en skärva från en kakelugnsfris. Jag smög mig in i den halvt nedrivna längan och ställde mig i tornrummet (vacker bild!) och såg ut över vattnet. Innanfönstren stod på glänt och de yttre bågarna var mycket smutsiga. Brädgolvet var gulnat av många lager fernissa och i kaminens gamla nisch syntes spår av grön färg. Väggarna var till viss del täckta av pärlspont och en tapetflaga svajade i taket. Jag hörde steg nalkas och blev skrämd. Efter en stund förstod jag att det bara var takdroppet. Jag tog några bilder och begav mig sedan därifrån.
Ytterligare två bilder av exteriören och interiören.
Bilden från tornrummet var väldigt fin, man ser hur åren tärt på huset.
Ja, det var synnerligen dumt. Lidingöbro borde bevarats!
Tog du händelsevis fler bilder? Jag jobbade på Lidingöbro på somrarna på 80-talet, och tycker det är så sorgligt att det lämnats att förfalla på detta sätt. Skulle gärna vilja få ta del av eventella ytterligare bilder. Jag har varit där och kollat själv, för några år sedan, då det fortfarande pågick nån sorts verksamhet där, och redan det var sorgligt. Sunkigt, helt stillösa ändringar, och bara…fel. Nu ska det visst rivas, i alla fall delvis, enligt Wikipedia. ”En flygel” ska sparas, jag vet inte om det är den så kallade Herrgårdslängan, dvs den med Tornrummet, eller om det är den andra flygeln, som knappast har nåt historiskt värde, då det bara är en enkel rak byggnad byggd där det förr i tiden fanns en kägelbana
Jag tog tyvärr inte speciellt många bilder. Den flygel som skall sparas är den som syns på bilden (med tornrummet). Hur det hela kommer att te sig när den nya byggnaden är på plats, kan man bara spekulera i.
Mja – kägelbanan var faktiskt i Herrgårdslängan. Att det blev som det blev med Lidingöbro är väl delvis kommunens fel. Det var rätt så pigga på att höja arrendet genom åren. Inte lätt att driva sommar-restauang då. Vår familj drev ju syltan mellan 1955 och 1995 – jag själv var krögare i pass 14 år. Jag kan säkert skrapa fram massor av bilder. Maila mig i så fall till dagge@nuhma.nu Just nu är jag i Oz, men ska glutta i mina album både här och i Snödala.
Ja politiker. Min mormor sade en gång då jag trillade ned i torntrappan på sommarhuset: ”Akta huvudet pojk, slår du i huvudet kan du bli kommunpolitiker och slår du dig huvudfördärvad kan du hamna i riksdagen”.
Mmm…nog så sant !
Klikka har och dar sa kom jag pa dessa sorgliga bilder och brev. Har sjalv kommit till sverige pa 60 talet och hade turen att komma i kontakt med familjen Nuhma. Fru Nuhma (Dagges mor) gav mig jobb. Diskade, stadade och hjalpte till Lars-Olof i koket. Fick sova i paviljongen nerfor backen vid havet. Mycket romantisk da min flicka, som jag har kant manga ar tidigare i Genève, efter jobbet smog sig in i Paviljongen och smog sig ut till jobbet pa morgonen. Fru Nuhma lotsade som ingenting. Vintern var nara och da de borjade bli kallt fick istalle bo i en etta pa Wasastan Och sedan fick jag bo med Lars-Olof pa Stureparken. Manga minne. Fru Nuhma hjalpte mig med tillstand, boende och betald jobb. Tanker pa henne och hennes familj med tacksamhet. Herr Nuhma, en gentleman. Dagge och Bella. Torbjorn, Lars-Olov som tyvarr dog alltfor tidigt. Jurgend, Sirkka, Borje och manga andra. Pa sondagar var de alltid lite fest efter jobbet. Jag kom till Stockholms mat och vin massan for ett tiotal ar sedan for att salja italiensk vin fran vara trakter. Tog bussen till Kaknas och gick till Lidingobro, plostigt kom Krisbeth forbi pa cikeln. Ropade pa henne. Sa att dom hade inte mer att gora med stallet.
Nu pa gamla dagar tanker man tillbaka pa de ”son var de gamla fina tider” och se sorgsen pa de forfall som har drabbat Lidingobro Wardshus och se de som ett stor forlust inte bara for familjen Nuhma men for alla stockholmare (inklusive jag) som brukade ata fina luncher och middagar pa vintern men speciellt pa somnarna sittande ute i de fina tradgarden och kollade de fina lammet i utegrillen.
De kanske beror pa att man blir lite trist pa vintern men ner man se allt detta blir man annu tristare.
http://lidingobro.vardshus.nuhma.nu/
Hej Dag-ingemar. Idag, 9 år efter att jag kommenterade ovan (och hade fel om kägelbanan), så snubblande jag över ditt svar. Bättre sent än aldrig, kanske ?.
Jag hittar nu lite mer bilder på Nuhma.se (tack!), och är fortfarande väldigt intresserad av Lidingöbros historia, eftersom mina fem somrar där är något jag minns med glädje. Samtidigt som jag när jag ser vad som blev av byggnaderna och verksamheten tycker det är sorgligt. Det förtjänade ett bättre öde.