Månad: juli 2009

Jag fick mig en del porslin av min mor. En te- och en mockaservis (mockakoppar är de bästa av koppar: mycket små och gjorda för starkt kaffe långt innan gemene man här i landet drack espresso). Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker att de ser en smula exotiska ut; jag tänker på österlandet. Detta trots att det på tekopparna finns någon form av blåklocka. När jag fick se dem, tänkte jag genast: detta är verkligen inte i min stil. Attans! Men så insåg jag att det var väl inte så dumt att få något som inte riktigt är i ens stil. Faktiskt riktigt utmärkt.

För att fortsätta på det lätt kulinariska området, om nu porslin hör dit, tänker jag slå ett slag för brynt smör. Sommartid äts det ofta matjessill. Inget är så gott till matjessill som just brynt smör. Låt smöret fräsa i stekpannan tills dess att det blir nötbrunt och tystnar. Låt svalna något och häll det över sillen, direkt på uppläggningsfatet. Brynt smör passar till det mesta, det är nästan för gott.

Avslutningsvis ett musiktips: Savage, Don”t cry tonight. Finns på youtube.

Skall det vara spänning skall det vara kriminalromaner. Mina personliga favoriter är Dorothy Sayers, Agatha Christie och Maria Lang. Stieg Trenter skrev tyvärr som en kratta, så honom kan jag inte rekommendera, även om han oftast lyckades med stämningen och miljöerna.

Kamratfesten är Dorothy Sayers praktroman. Jag har inte läst den på engelska, men jag har lärt att den svenska översättningen tyvärr är något bristfällig och dessutom förkortad. Det är synd, ty den har en verkligt bra intrig och är dessutom en roman med många kloka ord. Det är i denna roman som Lord Peter Wimsey äntligen får ja av Harriet Vane. Läs även Mördande reklam, som utspelar sig på en reklambyrå i London på 20-talet. Mycket underhållande, även om mordintrigen kommer något i skymundan.

Agatha Christie har skrivit mängder av deckare och håller förvånansvärt hög kvalité, även med tanke på sin stora produktion. Jag kan särskilt rekommendera Liket i biblioteket, Fem små grisar, En dos stryknin, Mord i prästgården och Nemesis. Christies karaktärer är härligt stereotypa och intrigerna försiggår nästan uteslutande bland socialgrupp ett. Precis som det skall vara.

Maria Langs mästerverk är Kung liljekonvalj av dungen. En fantastisk bok som utspelar sig några försommardagar i staden Skoga. Vackra Annelie Hammar försvinner dagen innan sitt bröllop med den välbärgade Joachim Kruuse och återvänder inte levande. Det är en mycket stämningsfull och sorglig bok som är nära nog perfekt i både intrig och utförande.

Läs gärna mer av Maria Lang, det mesta är bra. Dock blir böckerna sämre på 70-talet, framförallt hamnar själva intrigen i skymundan. Jag rekommenderar Svart sommar, Mörkögda augustinatt, Tragedi på en lantkyrkogård, Medan staden sover och Vitklädd med ljus i hår.

På Hallwylska visades för ett par år sedan en utmärkt parfymutställning. Där visades mängder av eleganta flaskor från hela 1900-talet. Allra tjusigast var de parfymer som lanserades på 20-talet. Utställningen var utmärkt; många och välskrivna texter (precis som utställningen innan som visade herrkläder) och ett rikt urval av flaskor.

Men den hade en nackdel: dofter saknades helt. På en parfymutställning!

Då man talar om parfym kan man knappast förbigå Elsa Schiaparelli som runt 1936 släppte sin doft Shocking. Flaskan utgörs av en kvinnokropp som sägs vara modellerad efter Mae West. Här en bild. Min personliga favorit på området parfym är Chanel, och då främst Pour Monsieur, en parfym som kom ut i handeln 1955 och fortfarande finns att köpa.

Pour Monsieur var även Alain Delons favoritdoft.

Jag hamnade på tvättinrättning häromdagen.

Vistträsk är en liten by ett par mil utanför Älvsbyn i Norrbotten. Den är ännu inte helt avsomnad, ty här drivs fortfarande företag. Men tiden har satt sina spår; några gamla hus står tomma med fönstren överspikade – äldre kåkar står ofta inte särskilt högt i kurs i denna del av Sverige. Antingen skall det vara nybyggt, eller ombyggt till nybyggnadsstandard. De gamla miljöerna, försvinner den ena efter den andra.

Men åter till ämnet. Grundad av kommunen på 40-talet, togs tvätteriet över av nuvarande ägarfamilj en gång på 60-talet. Nuförtiden är det dottern och den snart 82-åriga modern, som driver företaget. Lönsamheten kan inte vara den bästa, ty priserna är mer än humana. För en hundring, får man några dukar både tvättade och manglade.

Modern hade för övrigt en blus, som, vad jag kan se, borde vara fullt up-to-date hemma i storstan. Jag borde ha talat om det, då hade hon nog blivit glad.

Jag läser Carina Burmans Den tionde sånggudinnan. Boken har ett antal år på nacken och tillkom långt före biografin över Klara Johanson, men uppenbarligen har Burman döpt en av huvudpersonerna efter Johansons väninna Ellen Kleeman, som av Klara alltid benämndes Choice, den utvalda.

Litteraturforskaren Elisabet Gran och ytterligare två fruntimmer, Thea och Choice, är på jakt efter brev till och från vår första kvinligga författare, Sophia Elisabeth Brenner. Enligt baksidestexten, får damerna förmånen att uppleva nattlivet i Berlin vid förra seklets början och det låter ju lovande.

Att få ett ålderstiget brev i sin hand som inte ett öga har mött på många år, måste vara en tilltalande upplevelse. Med vilken spänning vecklar man inte upp de sköra arken. I mitt barndomshem rensades alla gamla brev och papper bort vid förra sekelskiftet och därför finns nästan inget bevarat från 1800-talet. Vissa papepr som har med sågverksrörelsen att göra, finns dock i riksarkivet och i Bernadottearkivet (kronan ägde sågverket under många år).

Uppe på vinden finns dock åtskilligt från förra seklet. Under ett vindsfönster har i många år en stor och mörk kista stått. Förra sommaren togs den ned för att inventeras och rengöras. Den var inte särskilt välfylld, men vi gjorde ett mycket rörande fynd. Där låg nämligen delar av de sorgkläder som min far och hans storebror bar när deras yngre systrar begrovs.

Med fyra års mellanrum, födde min farmor två döttrar. Båda döptes till Ingrid, men ingen av dem fick leva längre än ett år. Det var till dessa jordfästningar som de små pojkarna, min far och hans två år äldre bror, försågs med sorgens högtidskläder och det var dessa vi hittade i den stora kistan uppe på vinden. Att se de små plaggen ligga där gav en mycket påtaglig känsla av sorg trots att över 70 år gått och sommardagen var het i sin fullaste blom.

Jag är inte vidare förtjust i Woddy Allen och hans senare filmer. Överhuvudtaget har jag svårt för hans tvångsmässigt pladdrande neurotiska karaktär, vilket säkerligen säger mer om mig än om kvalitén på hans filmer. Jag föredrar kontrollerade karaktärer, i vars inre det finns en vulkan som väntar på utbrott. Iallafall när det handlar om kärlek.

För att få en överblick av Allens filmer t.o.m. Everybody says I love you, tog jag handlingen från merparten av hans filmer (de fanns lämpligt nog på Wikipedia) och klistrade in dem i detta utmärkta verktyg. Resultatet lät inte vänta på sig.

Nu är det fritt fram för alla att dra sina egna slutsatser av innehållet i filmskaparens filmer. Det går också utmärkt att läsa om Allen i dagens SvD. Allen är som sagt inte min favoritregissör, så jag föreslår att man som biobesökare istället lägger pengarna på The Reader eller någon annan trevlig europeisk film. Eller varför inte en DVD, ty repertoaren är just nu tämligen urvattnad, vilket tyvärr inte, kan skyllas på det myckna regnandet.

Snuva, regn och så den förbannade semestern. Det är inte så att jag har något emot att vara ledig, men en förkylning i kombination med det ständiga regnandet, gör mig knappast mild inombords.

Jag hade iallfall tänkt mig att åka upp till glesbygden för ett par veckors ferier. Jag önskar mig: sol och värme, varenda dag. Jag älskar dammiga och heta grusvägar, doften av varmt smörjfett och humlornas slöa surrande. Nere vid vattnen skall det vara behagligt svalt, vildhallonen skall vara mogna i buskarna på platån där sågen en gång låg och jag skall cykla byn runt vareviga dag.

Jag hade tänkt mig läsa lite. Siegfried Sassoons Vi föll in i ledet har jag bara påbörjat. så den skall avslutats. Jag har en Lidman som ligger och väntar, Din tjänare hör. Någon form av biografi borde jag också skaffa. Det tål att funderas på.

För två år sedan hade jag en helt ledig sommar. behagligt? Javisst, men jag var så otroligt trött och slutkörd på alla de sätt, att ledigheten inte var så fantastisk som man skulle kunna önska. Den sommaren läste jag bl.a. Burmans Klara J-biogragi och Elsa Björkman-Goldschmidts minnen. Dessa volymer har verkligen stannat i mitt minne och jag kan varmt rekommendera dem.

Jag promenerar gärna och helst på Östermalms ofta rätt folktomma gator; Karlavägen, Östermalmsgatan, Jungfrugatan och alla de gator som går ner mot Humlegården och KB (biblioteket, inte krogen). Överallt vimlar det av äldre damer – tanter var ordet jag i min barndom lärde mig använda om äldre damer i allmänhet och obekanta fruntimner i synnerhet – som också gillar att promenera. På Villagatan passerar jag Samfundet de nios hus, Lotten von Kraemers gamla villa, där Marika Stjernstedt bodde under många år och spred en viss parisisk glans över trakten (hon hade anor, även ryska).

I en av Jungfrugatans korsningar står en gammal dam. Hennes kappa och hatt är kantade med päls och håret är grått. Bredvid sig har hon en ung, en mycket ung, brevbärare som får motta hennes synpunkter angående lämpligheten att dela ut en sådan lunta som Stockholms telefonkatalog till äldre damer vars ögon inte förmår att läsa den snålt tilltagna stilen. Det råder inget tvivel om tantens engagemang; en präktig krycka understryker både gester och allvar.

På Karlavägsesplanaden pratar två tanter med tjusiga frisyrer som hade sina heydays i slutet på 60-talet. Den ena är blåtonad, den andra bevarar sparsamt resterna av en svunnen hårfärg.

På Valhallavägen promenerar en dam med ungflicksfigur och tjusig kappa; en scarfs täcker frisyren och ett par solglasögon döljer ögonen. Det är först när jag kommer nära, som jag ser att hon sedan länge lämnat ungdomen bakom sig.

Igår eftermiddag spolades sommaren nästan bort i ett rejält åskväder. När solen sedan visade sig igen, gick jag på promenad till Lidingön.

Vid hamnkvarteren strax innan bron, fick jag syn på Kol och koks gamla cistern. Snygg! Jag fortsatte sedan över bron, på gångvägen som går parallellt med Lidingöbanan och nådde snart fram till ön.

Till höger om bron, långt nedanför Foresta och Millesgården, promenerade jag i tät grönska. Solen var varm och gräset var blött. Det gnistrade och sprakade i trädens våta grönska. På sina ställen gick jag omkring i en fuktig lövad sal, dit ljuset inte riktigt nådde in. Det var så vackert att jag blev en smula sorgsen och gick helt i mina tankar.

På väg hem, passerade jag det gigantisks hus som ursprungligen var Wilhelmina Skogh privatvilla (hon döpte huset till Foresta eftersom det betyder skog på italienska), men som sedan 20-talet varit hotellrörelse, strategiskt beläget som det är invid Millesgården. Och Millesgården! En sådan skulpturpark vill jag också ha vid mitt frånfälle.

Oh the night is my world,
city life painted girls,
in a day nothing matters,
it”s the night time that flatters,
oh the night no control,
through the wall something breakin”,
wearin” white as you”re walkin”,
down the streets of my soul

Raf hette egentligen Raffaele Riefoli och det var han som gjorde originalet till Laura Brannigans Self control. I Rafs version är natten både mörkare och farligare. Det är lätt att tänka sig honom gå omkring på gatorna i Rom, irrandes utan mål, ivrigt tillvaratagandes var chans till nöje.

I, I live among the creatures of the night,
I haven”t got the will to try and fight against a new tomorrow,
so I guess I just believe it, that this night will never go

Se videon Self control med Raf här. I Tyskland fick Raf heta Raff, eftersom förkortningen Raf var allför förknippad med Röda armé-fraktionen.

Kvarninteriören ovan är icke av senaste modell.

När jag var barn i slutet på 70-talet fick jag några gånger åka med min far till kvarnen för att mala. Vad vi egentligen malde minns jag inte, men jag tror att det rörde sig om korn. Det var så länge sedan.

Kvarnen låg en bit bort och vi lastade in säckarna i baksätet på PV:n. Ibland tog vi traktorn, men det tog mycket längre tid att åka då, för en traktor går verkligen inte fort. Det var alltid lika roligt för det blev en utflykt och ett avbrott i vardagen. Det hände inte så mycket spännande saker när jag var liten.

Den vackraste kvarnen var inte längre i bruk när jag växte upp och det är den som ni ser på bilden ovan. Det är en helt betagande miljö, förfallen och fylld av rester av mjöl och säd. Utanför de trasiga fönsterrutorna, brusar en liten å.

Om några år kommer byggnaden att rasa samman och störta ner i vattendraget. Då är den sista resten av den gamla bruksmiljön försvunnen.

Jag sitter på kontoret, lätt ansatt av vininfluensan. Det kunde dock ha varit värre. Jens Lekman fick en släng av svininfluensan och sitter nu i karantän.

I Humlegården kan man åka skateboard. Det gjorde inte jag, istället satt jag på en parkbänk, tittade på och drack vin. I kassettbandspelaren rullade nyfunna gamla blandband. Björn, som i princip inte åkt på 12 år, lyckades så småningom göra en hel del trix. Jag gillar kombinationen av skateboardramp och Östermalm. Särskilt fint var det med Engelbrektsgatans fasader i fonden.

På Kåken hade man bestämt glömt att slå av infravärmen. Där var det varmt. Det är ett lustigt ställe. Vi brukar kalla Johan M för Jason (efter Jason i True Blod). Dra era egna slutsatser.

Igår fyndade jag en dubbel-8-projektor. Fyndade och fyndade, den var faktiskt trasig. Åtminstone remmen, vilket borde vara lätt åtgärdat. Snygg är den minsann! Se här.