Det var bra många år sedan Dramatenspöket beträdde tiljorna på national-scenen. I säkert förvar i en gammal åskmaskin uppe på vinden, har han vilat allt sedan slutat av 20-talet. Att Dramaten fått en kvinnlig chef, så tidigt som 1938, hade han alls ingen aning om. Men i lördags kom han fram i ljuset igen, maläten och en smula dammig. Yrvaken och en smula folkskygg, sågs han smyga omkring på den stora scenen.
Det var den omskrivna Glesbygds-systern som beslutat sig för att ställa till med stor tillställning vid Nybroplan och då knusslades det inte på effekterna, till och med åskvädret fick vara med på ett hörn och på ett podium stod en välljudande trumpetare. Och Dramatenspöket, som sagt var, i svart slängkappa och en maläten tröja som blev att trasigare och mer avslöjande i takt med att champagnen flödade.
För att verkligen fira tilldragelsen, dukades bordet med en elegant Spansk vindtårta, komplett med kanderade violer och dito rosenblad! En extra elegans spred också Diana Orvings guldskimrande kreationer på GBS och hennes två orkesterfruar samt den körande El Perro Del Mar.
Efter föreställningen var det fest i marmorfoajen vilket blev rätt så livat. Jag roade mig med att polaroidfotografera, så gott det nu kunde göras det uppsluppna tillståndet.
Det måste väl erkännas, att jag var en smula matt på söndagen, och framförallt helt ansatt av puder i både hår och på kropp. Den svarta slängkappan hade blivit grå och jag var mörk under ögonen. Efter en stärkande frukost, äggsmörgåsar och kaffe, var det dags att åter promenera ner till teatern och ta en ny dust med pudervippan.
Och så några ord om Frippes, restaurangen på Nybrogatan. Jag åt Brässerat lammlägg med dillsås. Det var inte det klassiska dillköttet, men mycket gott och väl tillagat. Såsen var särskilt lyckad och det om något är ett gott tecken. Jag provade också den grillade kalvlevern med rödvinssås och den var verkligen inte dum den heller, mör och smakrik med en smakmättad sås därtill.